Vuxenlivets utmaning, att bevara barnasinnet

Jag minns när jag gick i skogen och fick syn på en liten sten täckt av frost. Den glittrade i solen som om den bar på en hemlighet. Jag stannade till och något mjukt väcktes inom mig, ett svagt minne av ett barnasinne jag en gång tog för givet.

För visst är det märkligt, hur mycket tid vi lägger på att bli vuxna för att prestera, orka, analysera och förstå så att vi till slut tappar bort något på vägen.

Barn som mår bra visar vägen, barn har en inre kompass vi vuxna ofta glömmer bort. De

• säger hur de känner utan att skämmas

• reser sig varje gång de faller

• rör på sig för att kroppen vill det

• lever i nuet och uppskattar det lilla

Det är så enkelt och ändå så svårt för oss.

Vi har lärt oss att hålla ihop och hålla masken. Vi springer vidare fast kroppen ber om stillhet och själen viskar vila.

Vi kan hitta hem igen

I mitt arbete möter jag många som gått vilse bland alla måsten. De bär på stress, trauma, sorg eller en känsla av att livet tappat färg. Men nästan alltid finns också en längtan, att väcka sin lekfullhet.

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram Eva