Att återupptäcka sin kropp

Det finns ögonblick i livet då allt stannar. När världen känns tystare än vanligt och något inom oss viskar att det är dags att lyssna mer än vi tänker. För många av mina klienter har kroppen länge varit en följeslagare i skymundan. Något som ska orka, prestera, leverera. Som om livet utspelat sig från nacken och upp, medan resten av kroppen blivit som en skugga.

Men ibland händer något som väcker oss. En trötthet som inte längre går att ignorera. En längtan som blivit för stark för att tystas. En känsla av att något saknas, trots att allt på ytan verkar fungera.

En av mina klienter beskrev sitt uppvaknande så innerligt att jag fortfarande bär hennes ord med mig. Hon log när hon berättade det och i ögonvrån glittrade det av både lättnad och nyfikenhet: Efter femtio år som huvudfoting var det häftigt att födas in i min kropp.

Det finns något djupt gripande i de orden, som om kroppen, som länge väntat tålmodigt, plötsligt fick chans att sträcka ut sina armar och säga Här är jag, jag har varit här hela tiden.

Många av oss känner igen det. Vi har levt så mycket i våra tankar att kroppen nästan blivit en eftertanke. Vi bär stress, minnen och krav som om allt måste pressas genom huvudet. Och ändå fortsätter vi framåt. Tills kroppen till slut viskar det huvudet inte längre orkar bära.

En annan klient beskrev sin resa med orden, att lära känna sin kropp är som att möta en bästa vän. Jag älskar den liknelsen för när vi börjar lyssna på kroppens små viskningar händer något oväntat.

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram Eva