När världen lutar sig mot dig, vem lutar du dig mot?

Det var en vanlig förmiddag, när vi gick för att fika. Vi satte oss som vi brukar, pratade om veckan och småskrattade åt saker som gått fel och rätt. Men plötsligt sa min kollega något som fick mig att nästan sätta kaffet i halsen.

”Vet du Eva”, sa hon och log med en blandning av skämt och allvar, ”jag är en förlaga till AI.”

Jag stirrade på henne en sekund, mest för att förstå om hon skämtade, men innan jag hann svara fortsatte hon: ”Familjen frågar mig allt och jag har alltid svar. Kollegorna kommer med problem och jag löser dem. Det känns som att jag går omkring som en mänsklig AI”.

Hon skrattade, men i skrattet fanns också något annat. En trötthet, en längtan, kanske en sorg över att alltid vara den som bär, den som hittar vägen, den som håller ihop både vardagen och människorna omkring sig.

När man är den som alltid finns där

Vi som ofta är starka utåt vet precis hur det känns. Vi blir de självklara personerna man vänder sig till. De som lyssnar, tar ansvar, lugnar, ordnar och visst, det är fint, det är meningsfullt. Men så finns det också en tyst röst inom oss som ibland viskar: Och jag då? Vem bär mig? Vad händer med min längtan?

Min kollega såg ner på kaffekoppen, drog fingertopparna längs kanten som om hon försökte hitta svaret där. ”Jag har ju ett bra liv”, sa hon. ”Lön, hem, familj, allt det där som ska få en att känna sig nöjd och det gör jag också, på sätt och vis men jag vill något mer.”

Hon nämnde mina ord. De jag brukar avsluta mina inlägg med.

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Hon blev tyst en stund innan hon mötte min blick.
”Jag vill verkligen leva mer, Eva. Mer på riktigt. Djupare. Och jag vill älska djupare.”

När ”det fungerar” inte längre räcker

Det finns något så viktigt i hennes ord. För många av oss kommer en tid i livet då vi plötsligt märker att det goda livet är bra, men att det inte är nog. Att vi vill känna mer än vardagens vardaglighet. Att vi vill leva, inte bara klara av.

När jag arbetar med klienter som bär på stress, trauma eller gamla mönster ser jag ofta samma sak. De är starka, klokare än de själva förstår, och samtidigt så vana vid att ge att de nästan glömt hur det känns att ta emot. De kommer till mig när något i dem viskar att det är dags att bredda livet, fördjupa det och ge plats åt den där delen av sig själv som länge stått i skuggan.

Många står i skärningspunkten mellan ansvar och längtan, mellan att vara den som alltid löser allt och drömmen om att få vara någon som också får vila, växa, känna och utforska.

Att välja sig själv är inte egoistiskt, det är livsviktigt

För mig handlar mina behandlingar om just det, om att låta kroppen, hjärtat och erfarenheterna få samspela, om att våga kliva fram i sitt eget liv och lyssna på det som länge varit tyst. Att börja med sig själv är inte själviskt, det är modigt och det är en väg tillbaka till ett liv där man känner sig hemma både i kroppen och i själen.

När vi väljer oss själva, när vi vågar växa inåt samtidigt som vi växer utåt, händer något, vi blir inte mindre givande, vi blir mer levande.

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram Eva