När trygghet får kroppen att andas igen

Hon satte sig försiktigt i stolen och log artigt.

"Jag vet egentligen inte vad jag behöver", sa hon. "Jag vet bara att jag är trött."

Under lång tid hade hon burit mer än vad någon runt omkring henne riktigt såg. Utåt fungerade hon. Hon tog hand om sina uppgifter, fanns där för andra och gjorde sitt bästa för att hålla ihop vardagen.

Men inuti fanns en ständig anspänning.

Tankarna gick på högvarv. Kroppen var vaksam. Vila kändes nästan omöjligt.

Hon hade försökt förstå varför. Läst, funderat och analyserat. Ändå fanns den där känslan kvar. Som om något inom henne aldrig riktigt fick sjunka till ro.

De första gångerna vi sågs pratade vi inte om lösningar. Vi försökte inte fixa något.

Vi stannade upp.

Vi lyssnade på det som fanns där.

Sakta började hon lägga märke till kroppens signaler. Hur axlarna ofta var spända. Hur andetagen ibland blev ytliga utan att hon ens märkte det. Hur mycket energi som gick åt till att hela tiden vara beredd.

En dag sa hon något som stannade kvar hos mig.

"Det är märkligt. Jag känner mig lugnare här, och jag vet inte riktigt varför."

Det fick mig att tänka på en bild som en god vän nyligen delade med mig.

Om du slår an en stämgaffel och placerar en annan bredvid den börjar den andra vibrera av sig själv. Ingen rör den. Ändå svarar den.

Vi människor fungerar förstås inte exakt så. Men det finns något djupt igenkännbart i detta. När vi möter någon som förmedlar lugn, närvaro och trygghet kan något inom oss börja svara.

Inte för att vi försöker.

Utan för att kroppen känner att den kanske inte behöver vara på vakt lika mycket längre.

Efter några månader beskrev hon det själv:

"Problemen är inte borta. Men jag känner mig inte lika ensam med dem längre. Och när jag inte kämpar emot hela tiden blir det lättare att förstå vad jag faktiskt behöver."

För mig rymmer de orden något viktigt.

Läkande handlar inte alltid om stora genombrott eller snabba förändringar. Ofta börjar det mycket stillsammare än så.

I ett ögonblick av att bli lyssnad på.

I en känsla av att inte behöva prestera.

I ett rum där både tankar, känslor och kroppens signaler får finnas precis som de är.

Kanske är läkande ibland mindre komplicerat än vi tror.

Kanske börjar det med att någon stannar kvar, lyssnar och håller ett tryggt utrymme tills du själv kan börja göra detsamma.

Vem får dig att känna dig så trygg att du kan slappna av och bara vara dig själv?

Låt oss fortsätta växa, tillsammans.

Eva

Om Eva Robertsson

Jag är samtalsterapeut i Umeå med fokus på kroppsorienterad terapi, stresshantering, trauma, utmattning och återhämtning. Med över 35 års erfarenhet och egna erfarenheter som strokeöverlevare möter jag dig med värme, respekt och närvaro.

Om du känner igen dig i det du har läst är du varmt välkommen att höra av dig.

Du kan mejla mig på eva@evarobertsson.se eller boka en tid via knappen här nedanför.