Tiden går oavsett om jag står stilla eller rör mig

Det var orden hon sa när hon satte sig i stolen framför mig. Hon såg trött ut, men också beslutsam, som någon som burit sin kamp länge i tystnad.

Hon beskrev månader av stillhet – inte den vila som helar, utan den som skaver. Dagar där kroppen kändes tung, tankarna snurrade och hon stod kvar i det som gjorde ont för att hon inte orkade något annat. "Jag vet att tiden går", sa hon. "Men jag har stått kvar på samma punkt så länge."

Det vi gjorde där och då var inte att jaga framåt. Vi började med att lyssna. På kroppen. På andetagen. På det hon inte längre orkat uttala. Och där hände något subtilt: en förnimmelse av rörelse. Den sortens rörelse som inte syns utifrån, men som förändrar mycket.

Hon upptäckte att även stillastående kan vara en del av läkningen. Att kroppen ibland behöver få komma ikapp innan nästa steg kan tas. Och när steget väl kom – litet, nästan osynligt – var det hennes eget. Ett steg fött ur närvaro, inte press. Ur mod, inte rädsla.

Det är ofta så det ser ut: att förändring inte börjar med ett stort beslut, utan med en liten inre skiftning som säger jag vill försiktigt vidare nu.

Om du lyssnar inåt just nu – vilket första steg vill din kropp att du tar?

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram, Eva