När allt blev för mycket

När Anna kom till mig bar hon sin trötthet som om den hade fäst sig i hela kroppen. Den syntes inte utåt, men inuti var allt spänt, överanalyserat och samlat efter år av krav, oro och ett liv som aldrig gav henne utrymme att hämta andan.

Hon beskrev det som att kroppen låg steget före henne — hjärtat rusade, axlarna brände och tankarna gick i cirklar. Små signaler hade börjat göra sig hörda, sådana hon länge försökt ignorera: en darrning i händerna, en plötslig matthet, en inre röst som viskade “så här kan du inte fortsätta”.

I våra samtal fick hon för första gången lägga ner allt hon bar. Vi började i det lilla — att känna fötterna mot golvet, att släppa taget om perfektion och låta kroppen få berätta sin version av historien.

Sakta började hon återvända till sig själv. Det skedde inte genom stora beslut eller snabba förändringar, utan genom att finna styrka i att stanna upp, andas och möta det som faktiskt fanns där.

Idag beskriver Anna sin resa med orden: “Jag hittade hem till min egen rytm. Jag hittade tillbaka till mig.” Och ibland är det just där läkningen börjar — i en trygg relation till sig själv, i ett hållande rum där kroppen får tala och du får vara människa igen.

Vilket första varsamma steg skulle kunna göra din vardag lite lättare att andas i?

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram, Eva