När Camilla vågade misslyckas – och fann sin styrka

Det började en vanlig tisdag. Camilla satte sig mitt emot mig och sa med låg röst: ”Jag är livrädd för att misslyckas. Det känns som att allt skulle gå sönder om jag gör fel.”

Hon bar på en stark rädsla för att göra bort sig och inte räcka till — en rädsla många känner igen. Men det var också där hennes resa började.

Små steg framåt

Vi bestämde att hennes uppgift inte var att lyckas perfekt utan att börja röra sig. Första veckan skickade hon ett mejl hon undvikit i månader. Nästa vecka tackade hon ja till en möjlighet hon alltid tidigare tackat nej till. ”Jag skakade när jag tryckte på ’skicka’”, sa hon. ”Men jag gjorde det.” Ibland är just det — att göra det ändå — själva definitionen av mod.

När misslyckandet kom

Efter några veckor gick något fel. Hon satt tyst en stund innan hon sa: ”Det var som att falla… men jag landade mjukare än jag trodde.” Vi återvände till frågan som skulle bli hennes kompass: ”Vad lärde jag mig?” Hon kom tillbaka veckan efter med en liten lista över insikter. Det blev hennes första bevis på att ett misslyckande också kan vara ett framsteg.

Rädslan för vad andras åsikter börjar släppa

Ett av de största skiftena kom när hon insåg: ”Folk har fullt upp med sitt. De tänker inte på mig så mycket som jag tror.” Och sedan, nästan förvånat: ”Tänk om det jag gör kan inspirera någon?” Det var första gången hon såg sin egen resa som något värdefullt — även utan perfektion.

I slutet av vårt arbete såg Camilla annorlunda på sig själv. Inte för att hon slutat vara rädd, utan för att hon såg värdet i varje försök. ”Jag tog små steg varje vecka”, sa hon. ”Och det räckte.” För det är så mod fungerar.

Den här berättelsen är omskriven och anonymiserad för att skydda klientens identitet.

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram, Eva