Utforska vad som händer när du förlåter dig själv

Under ett samtal nyligen beskrev en klient en fråga som ofta väcks i mötet med svåra erfarenheter:

“Hur ska jag kunna förlåta någon som aldrig visat ånger? Är det verkligen mitt ansvar?”

Efter orden blev det tyst. Hon la handen över bröstet och sa: “Det tar stopp här.”

När vi utforskade den reaktionen blev något tydligt: hindret handlade inte om den andra personen, utan om det hon bar inom sig, skuld, skam och självkritik. Tankarna om att hon borde ha gjort annorlunda, tidigare, mer.

Vi talade också om något som ofta glöms bort i samtal om förlåtelse:

Att det inte alltid är möjligt – eller ens lämpligt – att förlåta den som orsakat trauma, våld eller övergrepp.

Förlåtelsen av andra är därför inte alltid en väg framåt. Men att förlåta sig själv kan vara det som frigör oss.

När vi lät meningen “Jag behöver förlåta mig själv först” landa, skedde något i hennes hållning. Axlarna sjönk, blicken mjuknade. Som om kroppen intuitivt förstod det sinnet kämpat emot.

Vi pratade om att förlåta sig själv inte innebär att ursäkta det som hänt, inte att minimera konsekvenserna eller upplösa ansvar.

Det handlar om att återta makten över sin egen berättelse, att släppa skam som aldrig borde ha burits, och att tillåta sig att gå vidare med värdighet och integritet.

Mot slutet av samtalet sa hon: “Det känns som om jag kan andas igen.” Den lättnaden är ofta ett första tecken på att läkningen redan är i rörelse.

Det är en central del i arbetet med återhämtning efter svåra erfarenheter:

Att möta sig själv med mildhet.

Att acceptera att förlåtelsen inte alltid kan riktas utåt.

Och att låta den börja där den har sin verkliga plats – i det egna hjärtat.

Berättelsen är sammansatt och ändrad i syfte att ingen ska kunna identifieras

Lev brett. Älska djupt. Utforska mer.

Kram Eva